The Great Wall

Det var med blandade känslor jag klev på planet till Arlanda igår. 
Trots att jag bara hade varit i Peking i några dagar så kändes det som att lämna en väldigt välbekant plats. Har aldrig tidigare känns mig så intresserad av en stad. 
Även fast jag var en gigantisk blond amazon-kvinna bland alla nätta kineser så kände jag mig ganska anonym.   
Mer en betraktare än en turist.


Staden i sig var mycket mer modern än vad jag hade väntat mig. Jag skulle beskriva den som en asiatisk version av New York (har iof aldrig varit där,men ändå..), fast med 8+ miljoner fler invånare. Höga skyskrapor med spegelglas, blinkande neonskyltar och ljusspel på byggnaderna, säkerhetskontroll innan man går ner till tunnelbanan, smog-lock, gigantiska shoppingvaruhus och Starbucks titt som tätt. 
Stadsmiljön var dessutom sjukligt ren. Trots att Peking alltså har dubbelt så många tvåbenta än det bor i hela Sverige så hittade jag inte en endaste fimp, glasspapper eller tuggummi på gatorna.

Det är en stor storstad men man behövde inte åka långt för att se de höga skogsbeklädda bergen som nästan ligger i en cirkel runt staden. 


Peking-borna var väldigt vänliga och inte alls typiska sönderstressade stadsbor. De har liksom hittat tillfredsställelsen i att umgås och bara vara.
De flesta invånarna går (om inte varje dag, så varje helg) till någon av stadens parker och deltar i lite olika aktiviteter, tex Qi Gong, Tai Qi, sparka fjäderboll, stretcha, sjunga, dansa eller utöva lite Kung Fu,
något som även vårat "lilla" gäng på 180 personer försökte göra. Tror inte vi lyckades vara speciellt anonyma där. Undrar om de blev nyfikna eller avskräckta ang eventuella besöka Sverige-planer...?

Peking förvånade och hänförde mig, hoppas jag tar mig råd och tid för att återvända.